Mobbningskultur i riksdagen äventyrar Sveriges framtid
Svenska politiker och svensk media har tolkat valresultatet 2014 på ett säreget sätt: trots att vänsterblocket skördar en minoritet av rösterna, menar man nu att svenskarna har röstat för ett regeringsskifte i vänsterriktning. Utomlands har man dock en helt annan tolkning av det svenska valresultatet och man förvånas över hur svenskarna själva väljer att tolka det politiska läget.
Valresultatet 2014 är ur objektiv synvinkel en seger för högerpolitiken i Sverige. Eftersom Sverigedemokraterna politiskt sett inte kan definieras som något annat än ett högerparti så har högern med god marginal vunnit valet i Sverige (52,3% av rösterna mot 43,6%). Majoriteten av Sveriges befolkning vill med andra ord se en fortsatt högerpolitik i vårt land. Man kan debattera graderna av konservatism resp. socialliberalism och nyliberalism som majoriteten svenskar önskar se hos den högerpolitik som skall föras, men man kan konstatera att majoriteten av svenskarna inte har röstat för en socialistisk politik de kommande fyra åren. Man skulle därför kunna tycka att det vore en demokratisk rättighet för svenska folket att få fortsätta att styras av en någorlunda stabil högerregering. Så verkar dock inte bli fallet som det ser ut nu. I stället har socialdemokraterna av journalistkåren och sig själva korats till valets segrare, och de har fått det minst sagt besvärliga uppdraget att bilda en regering som kan få igenom sin ekonomiska politik i den högerdominerade riksdagen.
För oss svenskar ter sig denna händelseutveckling så naturlig att få har kommit på tanken att protestera mot detta upplägg. Vi är ju vana vid att styras av socialdemokrater. Men våra skandinaviska grannar finner situationen så uppseendeväckande att de sitter i TV sofforna och debatterar frågan om Sverige kan ha blivit ett land där det råder åsiktsförtryck.
Hur kunde det bli såhär, och vad menar egentligen både danskar, norrmän och amerikaner när de analyserar det politiska läget i vårt land?
Jo, röster höjs för perspektivet att svenska politiker och svensk media låter politisk korrekthet i invandringsfrågan få styra svensk politik fullständigt. Man kan inte göra svenskarna till viljes och bilda en stabil högerregering, eftersom politisk korrekthet i Sverige säger att det enda rimliga förhållningssättet mot det invandringskritiska partiet Sverigedemokraterna är att helt och hållet frysa ut partiet ur samarbetet i Sveriges riksdag. Denna mobbningsattityd mot 12,9% av de svenska medborgarna menar det svenska politiska etablissemanget är den enda ansvarsfulla politik som kan bedrivas i Sverige. Argumenten för detta är att SD är ett antidemokratiskt, rasistiskt och fascistiskt parti.
I Sverigedemokraternas partiprogram hittar man nationalistiska inslag och inslag av värde- och kulturkonservatism. I vilken utsträckning som värde- och kulturkonservatismen ifråga kan anses ha drag av främlingsfientlighet över sig är något som kan och bör debatteras, men det är inte korrekt att kalla partiet för antidemokratiskt och fascistiskt i dagsläget. Det finns inget av detta i den politik som partiet officiellt driver. Det finns inte heller något som objektivt kan identifieras som rasism. Därför är det anmärkningsvärt att svensk public service genomgående beskriver partiet som rasistiskt, antidemokratiskt och till och med fascistiskt. Detta måste rimligen ha missgynnat partiet under valrörelsen och får betraktas som att public service agerat propagandistiskt under en valkampanj.
Sverigedemokraterna förespråkar en kraftig minskning av invandringen till Sverige men detta kan objektivt sett inte likställas med rasism. Det kan finnas helt andra skäl till varför man som väljare intar ståndpunkten att man just nu vill minska invandringen, som t.ex. bekymmer över att integrationspolitiken fungerar dåligt, och en omsorg om att de flyktingar vi redan tagit emot skall kunna assimileras och få det bra. Omfånget av minskningen man vill få till stånd är 90% jämfört med nuvarande nivåer. Detta får betraktas som extremt ur svensk synvinkel, men samtidigt ligger den invandring som förespråkas på nivåer som övriga nordiska länder redan anammat. Humanitär hjälp i flyktingländernas närområden föreslås också för att kompensera för åtstramningen i flyktingmottagandet.
Utländska politiska reportrar gör en annan tolkning av valresultatet än man gör i Sverige. Det blåser totalitära vindar i vårt land som grumlar vår urskiljningsförmåga, bedömer man från t.ex. danskt håll. Debatten kring invandringen har så lågt i tak i bl.a. svensk media, att den framtvingar ett odemokratiskt förhållningssätt hos våra politiker till årets valresultat. Detta bådar inte gott för Sveriges framtid.
Nej, ”detta är inte bra för Sverige”, som Carl Bildt skulle sagt, om han var mer intresserad av att ta ansvar för Sveriges ekonomiska framtid, än av att vara politiskt korrekt i sociala medier nuförtiden.
Men… kampen mot den nya våg av rasism, nynazism och fascism som far genom Europa? Måste inte den prioriteras före alla andra politiska frågor i Sverige idag?
”Möjligen” skulle jag svara, om det politiska läget i vårt land såg ut såsom det beskrivs av det journalistiska etablissemanget. Då hade det kunnat vara etiskt försvarbart att frångå demokratins grundprinciper, för att beröva antidemokratiska krafter politiskt inflytande. Men så ser verkligheten alltså inte ut. Sverigedemokraterna, oavsett sina politiska rötter och sitt dåliga rykte, driver idag mest en fråga som speglar inställningen hos en växande del av Sveriges befolkning: invandringen måste kalibreras med kapaciteten hos de infrastrukturer som skall ta hand om den. Integrationsproblemen måste lösas. Det borde därför rimligen gå att inleda ett samtal med SD kring partiets huvudfråga, utan att för den sakens skull ge efter för partiets mer tvivelaktiga kulturkonservatism, eller ens kravet på 90 % invandringsinskränkning. Det borde rimligen gå att hitta mellanvägar, eftersom frågan om invandringen i vårt land inte är svartvit utan rymmer nyanser. Det har aldrig varit frågan om en kamp mellan ljusets och mörkrets krafter, invandring eller icke-invandring, gott kontra ont, humanism kontra fascism, osv... Denna polariserade och tankebedövande verklighetsbeskrivningen är något som svensk massmedia, med sin tendens att bedriva kvällsjournalistik snarare än seriös samhällsbevakning, har skapat.
Det finns därför inte heller någon förnuftig grund för att helt utesluta Sverigedemokraterna ur alla former av samarbete i Sveriges riksdag när de nu skördat 12,9% av väljarnas röster. Att svenska politiker gör så ändå beror inte på att de är glödande idealister som bekämpar rasism; det beror på att de låter sig styras av svensk opinion, som i sin tur till stora delar är en produkt av massmedia.
Vad som ter sig mer problematiskt än SD:s närvaro i Sveriges politiska landskap de senaste åren, är att just den antidemokratiska hållning som SD associeras med håller på att slå rot hos de ”rumsrena” partierna i Sveriges riksdag, med god hjälp av det polariserade debattklimatet i svensk media. För att stävja en sådan utveckling skulle det krävas samma nolltolerans mot mobbning och utfrysning i riksdagen, som man infört i svensk skola. Vi måste sluta med klappjakter på folk som är annorlunda och har andra åsikter än vi själva. Vi måste börja lyssna med respekt på varandras ståndpunkter och argumentera i sakfrågan istället. För detta krävs en vilja till dialog som idag mer och mer lyser med sin frånvaro i svensk politik och samhällsdebatt.
Mobbningskulturen i riksdagen riskerar att äventyra Sveriges framtid. Inte bara på grund av den ekonomiska instabilitet som kan provoceras fram av ett omöjligt parlamentariskt läge för den eventuella regering som skall bildas, utan för att man med sitt agerande undergräver demokratin i vårt samhälle. När en glidning bort från demokratins kärnvärderingar väl har påbörjats i maktens centrum, är det egentligen omöjligt att sia om var resan tar slut. Detta, om något, ger näring åt antidemokratiska och fascistiska strömningar i vårt samhälle. Låt oss därför säga nej till fortsatt utfrysning och mobbning av Sverigedemokraterna i allehanda sammanhang. Låt oss stå upp för allas lika värde och rätt till sina åsikter - på riktigt.
